Manicmondaymorning

I söndags kväll kände jag mig så trött.
Snäste åt allt och alla.
I måndags morse så började det mesta bra.
Visste att jag hade en lång dag att jobba: 8.00-19.00 men gruvade mig inte särskilt för det.
Lite stressad dock för att jag skulle behöva gå ifrån jobbet för att åka till lab och ta prover som brådskade.
Är aldrig kul att behöva "avvika" från arbetet.
Fick ett samtal hemma på morgonen och när jag skulle lägga på så slant luren ur handen och bonk i bänkskivan=stendöd telefon.
Eller telefon i koma iaf.
(Tappar man den så slutar den funkar i 3-4 dagar men kvicknar sedan till igen.
Därför känns det inte så angeläget att köpa nån ny.
Tycker jag. Inte övriga familjen.
Jag försöker spara på moder jords resurser så gott det går.)
Snabbt rotar jag fram vår gamla trådlösa som funkar men som det är ständigt myrornas krig i. Ljudet alltså.
Brusar som tusan.
Kidzen och jag studsar ut i bilen för att hämta upp två till barn.
Vrider på nyckeln.
Händer INGET.
Bilen är lika död som telefonen.
Ringer snabbt mamman till de andra barnen och hon kan tack och lov (trots att hon är sjuk)köra alla ungar.
Jag försöker få ut cykeln ur boden men all jädra snö gör att jag bara får ut ena stänkskärmen.Typ.
Blir vansinnig och vrålar åt lilldottern som står o surar för att bilen inte startar.
Hon blir ledsen.
Jag är arg.
Stordottern är stressad och cyklar iväg.
Mamman hämtar upp lilldottern och jag kastar mig på cykeln till jobbet.
Trampar som en galning.
Kommer precis i tid till måndagsmötet. Puh.
Då kommer lilldotterns klasskamrat o berättar att lilldottern sitter o grinar och mår illa.
Jag ber henne hälsa att jag skjutsar hem henne på pakethållaren när mötet är klart.
(jag vill inte störa i mötet med detta känner jag-av nån korkad anledning...)
Strax därefter kommer hennes magister och erbjuder sig att köra hem henne.
Alldeles för snällt, men okej då säger jag.
Och när jag vinkat av henne och går ut för att möta eleverna så ramlar en av dom med ansiktet på trappgallret.
Jag blir så rädd att han skadat sig att det hugger till i magen.
Och just då och där så känner jag att tårarna är på väg.
Jag slår ut med armarna och utbrister till min kära kollega att "Nu orkar jag inte mer"!!!
Varvid syndafloden öppnar upp portarna och jag rusar störtbölande in.
Min kollega fångar upp mig och tar in mig i ett grupprum och tröstar.
Sen kommer en till och erbjuder mig hennes bil och allt vad det var.
Och då grät jag för det oxå.
Att de är så gulliga på mitt jobb.
Och att läraren körde hem dottern.
Och för att jag kanske borde åkt hem och varit hemma med henne.
Och för att jag inte skulle blivit vansinnig för att cykeln fastande.
Och för att jag var så pinsam som bölade på jobbade.
Och för att jag var arg på sambon som förmodligen inte stängt bildörren ordentligt.
Och för att han jobbar borta och inte kan hjälpa mig med bilen.
Och för att jag tillät mig att bryta ihop.
Håhåjaja.
Men när jag torkat tårarna så kändes allt mycket bättre och jag jobbade på hela dagen.
Men nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag knappt inte vad jag sa vare sig på mötet eller därefter tills jag började grina.
Antar att det var nån sorts sticka-huvudet-i-sanden-effekt.
Blev helt enkelt för mycket i huvudet.
Slutet gott, allting gott.
Det blev ett låååååååååångt inlägg men nu hoppas jag det dröjer innan en måndag börjar på detta viset igen!
Men man är ju inte mer än människa!
Eller hur!?