Pust

Idag deltog jag i kommunens lopp "Hälsospåret".
5 km. I stans backigaste område.
Stan är platt som en pannkaka men elljusspåret läggs där de enda mördarbackarna finns.
Begåvat...
Nåväl - vi var tre stycken från mitt jobb som samlats där plus min lilla dotter.
Hon ville prova springa för hon vill vara med i Vårruset nästa år.
40 minuter före start dyker vår kära kollega P upp i skinnpaj och jeans.
När han ser att vi ska delta så åker han hem och byter om och kommer med han också!
Precis när det är dags för start så ställer sig lilldottern nästan längst fram, och så går starten!
Jag springer i börjar och ser framför hur dottern drar ifrån.
Sen slår det stopp och jag går en bit och springer igen.
Jobbigt. Ont. Svettigt. Ont. Kämpigt.
Och när jag sen seglar i mål så står dottern där, mycket nöjd, och väntar in sin slutkörda mor!
Sen åkte vi hem och tog ett mysigt, hett bad tillsammans.
Summasumarum: Springa är pest men så jäkla skönt när det är över!