Sanningen

Nu har ni blivit hållna på halster.
(förbaskade blogger strejkade i förrgår)
Nyfikenheten om det med pyjamasen driver er väl till vansinne?
Lugn mina vänner.
Nu kommer förklaringen:
Vi har två bilar i denna familj.
En fin, blank, stor, ny V70.
Den är aldrig hemma.
Sambon har den när han jobbar borta i veckorna.
Andra bilen är en bulig, rostig, liten, gammal Mitsubishi.
Den kör jag.
(jag har 5 minuters resväg. Sambon kan ha 7 timmars resväg)
Försöker vara hurtig att cykla.
Men just denna morgon hade jag lovat skjutsa barnen till deras respektive skolor.
Jag hade sovmorogn och skulle börja 9.
Stordottern skulle på studieresa till Stockholm och hade en buss att passa på KSK vid 8.
Jag klev upp, åt frukost och borstade tänderna.
Fixade absolut ingenting med kläder och hår.
När det var dags att åka tog jag på en jacka utanpå pyjamasen, på med ett par fula, gamla skor och så drog vi.
Vi släppte av lilldottern först och sen när jag skulle axa vidare så bara dog bilen.
Tvärdöd.
Mitt på vägen.
I trafiken.
Stordottern ser på mig med skräck i ögonen och utbrister NEEEEJJ.
Jag säger:
UT OCH PUTTA PÅ BILEN!!!
Och så blev det.
Tillsammans puttade vi snyggt in den på en parkeringsplats som fanns bara 25 meter bort.
Tur i oturen (tänk om bilen lagt av i en rondell eller i rödlysena. Jag hade dött. Låst den och gått därifrån...) så jobbar jag på samma skola som lilldottern går på så vi rusar in där och hittar på min kollega.
Hon utbrister: Men är du REDAN här??
Så då förklarar vi och hon halar genast fram bilnycklarna till sin bil som vi får låna.
Stordottern kom i tid till bussen och jag kunde åka hem och byta kläder och fixa frisyren.
Slutet gott allting gott.
(att sedan lilldottern blev sur som 17 över att behöva gå hem på em är en helt annan historia)
Lärdomen jag dragit av detta är att hädanefter åker jag inte runt i pyjamas.
(för detta var inte första gången jag gjorde det)
Hur snygg den än må vara...