Idag när jag kommer hem efter jobbet kliver jag in i hallen.
Dörren var upplåst.
Och där, mitt framför mig, står dotterns systemkamera (som ödelade vår ekonomi i julas).
Jag ropar: Hallå och hej, nu är jag hemma!!
Inget svar. Ingen hemma. Förutom jag.
Tur att det var ärliga jag som kom.
Hade jag varit en tjuv hade jag tagit kameran och dragit.
Eller om jag inte varit en tjuv så kanske jag BLIVIT det.
Tillfället gör ju som bekant tjuven.
Och än har ingen dykt upp så jag skulle lätt hinna plocka med mig datorerna, platt-tv:n och bilen med för den delen.
Glömska ungar...

Men de är förlåtna:
Solen skiner ju och eftersom ingen är här så har jag slumrat (väldigt lätt förstås så inga tjuvar äntrar min borg) en stund på soffan. Kanske dags att efterlysa barnen snart? Eller inte.