Idag cyklade lilldottern 10 minuter före mig hem.
I samma veva som jag lämnade jobbet kom jag på att jag måste cykla och lämna ännu ett av dessa otaliga blodprov.
Det går fort tänkte jag. Dottern kommer inte ens sakna mig. Sagt och gjort.
På väg hem så hör jag sirener. Aldrig roligt. Jag blir lite nojig av sånt.
När jag kommer hem är dottern puts väck. Cykeln är inte hemma. Inte skolväskan heller. Tusan. Och mobilen hennes är trasig.
Jag börjar ringa runt till hennes kamrater men ingen vet var hon är.
Först blir jag irriterad men sen minns jag sirenerna.
FAN FAN FAN.
Vad göra? Cykla runt och leta? Kolla akuten?
Precis när jag är på väg ut så dyker hon upp.
Skärrad så berättar hon att hon cyklat hem, men när hon var ute hos kaninerna hörde hon sirener, och eftersom jag inte dykt upp blev hon så orolig att hon kastade sig på cykeln och åkte till mitt jobb för att se om det hänt mig nåt.
Så vi stod en stund där i hallen och bara kramades.
Haha - så det kan bli. Vi hade cyklat om varann och var på varsitt håll och oroades...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag antar att det var den "lilla " som cyklade hem före dig...
Ja, du har alltid varit så som jag minns det...oroa dig lite "onödan" lite nojjig ..:0) (Tar det på rätt sätt)
Jag är lite av dig fast tvärtom...och det vet du ju ...
Jag brukar tänka som så att skulle ngt hända barnen så hör de berörda (vården tex) av sig ganska snabbt...
Jag hade nog aldrig kopplat ihop med sirenerna som du gjorde...
Det är inte det att jag inte blir orolig för det kan jag oxå bli men kanske tar lite längre tid...
Ni verkar ju brås på varandra :0)...
Det är skönt att kramas!!!
haha det minns jag!
Skicka en kommentar